Insparksfesten - av Ida

En kylig septembermorgon och en kall skinnjacka. En stickad halsduk och trasiga tumvantar.

Nollsex nollnoll och himlen är alldeles rosa, dimman ligger på marken och bland alla träd hörs viskande ljud och då och då ser hon ett gult löv falla till marken.

Även fast hon fryser från tårna till fingertopparna så är hon alldeles varm inuti. Hon slår sig ner inne i busskuren och lutar sitt morgontrötta huvud bakåt mot glasväggen. Hon tänker på det bruna håret som stod så ivrigt åt alla håll, de grönbruna ögonen som tindrade så fint, de varma händerna och den skrovliga rösten.

Ellen var inte den typen av tjej som blev nervös. Nej, utåt verkade hon alltid ganska lugn och avslappnad. Hon fick ofta höra att det var otorligt hur hon jämt kunde vara så cool och inte oroa sig för någonting. De skulle bara veta hur hon kände just nu. Hon hade uppnått höjden av fjärilar och bubblor inom hela sig.

De hade träffats på skolans insparksfest. Hon tänkte ofta vilken tur hon hade att det var just honom hon hade krockat med på väg ut. Av alla 800 elever på skolan var det honom. Han med det där varma leendet, avsmittande skrattet och den där doften. ”Det är lugnt! Är du också på väg hem?” Hade han sagt efter att hon hade ursäktat sig för att bokstavligen ha sprungit ner honom vid utgången. ”Ja” Hade hon sagt. ”Ja, mina vänner är… upptagna och jag har ont i fötterna”.Han hade skrattat till svar, antagligen för att han förstod att hennes vänner fångat varsin killes uppmärksamhet och säkerligen stod och hånglade i något hörn. Han hade skrattat precis sådär glatt som bara han kunde och lett det där breda, varma leendet som hon inte kunde sluta tänka på. Han gjorde henne varm och hon glömde bort att hon faktiskt stod ute i det tunnaste linnet, varför visste hon inte det hade ju varit en av de kallaste dagarna på länge. ”Jag med, mina vänner ska på efterfest med några ettor. Men jag är trött på hänga.” Hade han svarat.

Hon minns hur hon bara stod där och inte kunde slita ögonen i från honom. Hur han, efter några svettiga timmar på dansgolvet ändå kunde se då där himla… fin ut. ”Mitt tåg går inte förrän om nittio minuter, när går ditt? Vi kanske kan hålla sällskap?” Orden hade mest rabblats fram. Men hon sa dem och efter något som kändes som en evighets förhoppningsfull väntan svarade han ”Gärna det!” och tog tag i hennes hand. Hennes ömma, frusna hand. Handen som han hade hållt varm i nittio minuter. Handen han inte hade släppt en enda sekund. Handen som hon nu hade ett hjärta i bläck på.

Plötsligt vaknar Ellen upp ur hennes dagdrömmande. Ett tut från bussen och hon fick skynda sig att gå på innan den skulle strunta i henne och köra i väg. Bussen var sådär ekande tom som den brukar vid den här tiden. Hon slår sig ner på sin vanliga fönsterplats i mitten av bussen, lutar sig emot glasrutan, blundar och låter sig återgå till sitt dagdrömmande…

”Egentligen ville jag inte gå hit över huvud taget” Hade han sagt. ”Ingen sprit eller?” Hade hon svarat med säkerhet på att det var det han, en nittonåring som säkert var ute på upptåg varenda helg menade. ”Haha, nja, faktiskt inte!” Hade han, till hennes förvåning svarat. ”Jag hade hellre tagit det lugnt i kväll. Du vet, man ser att det är bra filmer på tv. Man går förbi Thairesturangen på väg hem och man blir liksom sugen på en hemmakväll. Dessutom går jag ju inte kvar här så länge. Jag tar studenten till sommaren och har inte två år kvar på skolan till skillnad från ettorna, eller ett år kvar som du.” Han log. ”Jag kände väl inte riktigt för att lära känna alla över en fest, fast jag måste säga att jag är ganska glad att jag gick hit ändå” Sa han och blickade åt henne och blev, precis som hon aningen mer rosa om kinderna. Hon knöt sina fingrar, hårdare runt hans hand och såg honom i ögonen. Hon kunde inte låta bli att försöka gå på djupet. Aldrig hade hon sett sådana grönbruna, tindrande ögon som hans var

Han, som aldrig riktigt hade förstått de fina i sina egna ögon hade trott att hon sökte efter annat och så efter några dimmiga andetag alldeles intill varandra hade de möts för en kyss. Och allt hon kunde tänka var lyckorus, luckorus, lyckorus. Just för att det var han.

Plötsligt så reser sig gåshuden på hennes armar där hon sitter i hopkuren på bussen. Hon ser att fönstret har blivit alldeles dimmigt av hennes andetag och då kan hon inte låta bli att vara sådär tjejig och kär. Hon lyfter pekfingret över fönstret och ritar ett hjärta i dimman. 

En gäll röst hörs i högtalarna och Ellen börjar smått samla i hop sina grejer och förbereder sig för att hoppa av. Nästa hållplats skulle vara hennes. Hon lutar sig tillbaka och låter sina tankar åter åka tillbaka en sista stund till den där kvällen. Hur de hade kysst varandra gång på gång de där sista tio minuterna. Hur han hade kramat henne hejdå och hur hon åter hade känt den där doften som hon nu inte kunde få nog av. Hennes nummer var skrivet på hans hand med och ett hjärta var ritat på hennes.

Två minuter kvar av bussresan och Ellen kan inte låta bli att titta tillbaka i sms-inkorgen från kvällen.

Tack för sällskapet, ta det försikigt hem. /V.

Hon minns besvikelsen av hans sms. Hon hade hoppats på mera av hans värme i stället för ett sådär vanligt, nästan kallt sms.

Tack desamma, när gick din buss förresten, du behöver inte vänta ensam länge nu hoppas jag?! /E

Min buss går var tionde minut. Ville ju vara med dig. /V

Hon kunde inte tro att det var sant. De hade alltså varit hans buss som hade passerat tågstationen nio gånger den där kvällen. Nio chanser, men han hade stannat med henne. Det hela kändes bara så himla fint.

Vi kan väl träffas på måndag? Frukost innan skolan? /V

Hon minns hur hon hade sagt att hon i bland brukade ta den tidiga bussen till skolan, för att plugga extra i väntan på lektionerna. Det var så himla fint att han kommit i håg det, och visste att hon inte skulle ha några problem med att ta den där tidiga bussen…

Och där är nu. Hon kliver av bussen och slår en sista blick mot det dimmiga hjärtat. Bubblande mage och fjärilar genom kroppen. De skulle mötas nu, för andra gången och ja, nu var hon faktiskt nervös. Väldigt nervös. Utanför Drömbageriet, det mysigaste caféet hon visste står en välbekant kille med morgonruffsigt hår och rosiga kinder. Och när han vänder sig emot henne, och hon ser allt det där charmiga om honom så finns det inga tvivel om vem denna kille är.

V.

”Hej, vad söt du är.” Hon känner hur temperaturen i kroppen ökar fortare än hennes hjärtslag och innan hon hinner säga detsamma så tar han hennes hand och öppnar glasporten med den andra.  ”Kom nu så bjuder jag dig på den godaste frukost du kan tänka dig! De har allt här, och vad jag längtat efter dig! Jag brukar alltid äta frukost här på måndagarna, vi kan ju göra detta till en tradition, om du vill.. Jag vet att jag vill i alla fall!” Och med de orden, generad och med de där tindrande ögonen slår han sig ner i en av caféets få hörnsoffor. Gammalrosa och mjuk. Utanför fönstret öste höstregnet ner och där innanför sitter de nu tillsammans, så nära det bara går. Blandar kaffepussar med tuggor av croissanter och smörgåsar.  Ett par värmande händer håller hårt i varandra och hon tänker då att det här, det här vill jag göra varenda dag. Så säger hon det till honom och som svar får hon känna den varma doften åter igen och en croissantkyss som om möjligt var bättre än den förra. En kyss hon aldrig vill sluta smaka.

Klockan tickade iväg. Efter många croissantkyssar och tepussar blev det hög tid att ge sig iväg till skolan.