Dikt av Johannah

Solen skiner och jag känner gräset mellan tårna

Jag går mot vattnet

Gräset ändras till sand

Sanden är varm och skön

Jag känner vattnet

Det är kallt men ändå väldigt varm

Jag lägger mig ner i vattnet och slappnar av

Jag flyter ut

Längre och längre

Jag reser mig upp

Men jag når inte bottnnen

Till slut orkar jag inte mer och sjunker ner

Dikt av Julia

det kommer alltid ett slut

där det gäller att ta sig ut

en del trasslar till det med olika personer

även i andra dimensioner och versioner

uppfattningar och andra saker sköts av dina sinnen

som sedan hamnar bland dina minnen

du kanske glömdes bort, hade inga krav

ingen brydde sig längre precis som om du var begravd

men nu känner du det intill

du gör precis vad du vill

med sorgen i ditt hjärta

går du sakta igenom smärta

Snart tar du det sista klivet

du hatade detta livet

slutet är nu nära

så säg farväl till alla dina kära

Dikt - av Dennis

Vissa ber andra hoppas,

Vissa är envisa andra svaga,

Vissa är deprimerade och andra lyckliga,

Vissa gråter andra skrattar,

Vissa lever andra dör,

Vissa tvekar andra gör det.

Tankar - Sara

Visst är det underligt? Att man kan känna så mycket för en enkel låt. För något så enkelt kan man känna lycka, hat, sorg och kärlek. De finns där, hela tiden och överallt, i början, i slutet och nu. De kan få en att minnas, antingen ge en klump i halsen eller så får de en att vilja flyta ut av lycka. Det är fint, hur musik kan få en att minnas, hur det kan ta en tillbaka till en plats som man kände en viss känsla. Och precis då, tror man att man är tillbaka till det ögonblicket, sen vaknar man till och inser att den tiden är förbi. 

Krönika - av Mira

Homosexuell, bisexuell, transexuell? What’s your problem?

Jag har aldrig förstått varför vissa människor har problem med folk som blir attraherade av det egna könet. Det kanske är onaturligt... Man kan inte få ett barn skapat av två män eller två kvinnor, men det har inget med kärleken för varandra att göra.

Kärleken mellan två människor kan vara väldigt stark och värdefull. Hade du tyckt att det hade varit okej om någon sa att du inte får älska en viss personen? Hade du tyckt att det hade varit okej om människor hade krängt dig för att du älskar en viss person? Hade du tyck att det hade vart okej om du inte hade fått leva med den personen du älskar? Nej, jag tror inte att du hade tyckt det, för att du älskar denne. Hur tror du då de som gillar personer av samma kön känner sig när du kränker dem? Det är exakt samma sak!

Nej, de kan inte får barn på den naturliga sättet. Nej, de kan inte ha sex på samma sätt som heterosexuella. Gör det någonting? Det tycker jag inte. Det har inget, som sagt, med kärlek att göra! De har varandra och de älskar varandra och de vill passa in i mängden precis som du!

Om de nu skulle vilja ha ett barn så finns det andra sätt att få det på. Detta betyder inte heller att hela mänskligheten kommer att utrotas för alla kommer inte bli homosexuell.

Att vara attraherad av det andra könet har funnits i evigheter. Till och med längre bak än romartiden. Då var det mycket vanligt att män låg med varandra när de var ute i krig. De hade inte sett en kvinna på flera år och de hittade en väg att ta bort lusten helt enkelt. Idag är det ju inte så mycket därför...

Jag hoppas att alla där ute kan acceptera alla som dem är och sluta bemöta folk negativt bara för att någon har en annan sorts sexuell läggning än du.

Mira Dacryon

Dikt - av Sara

välja

"ska jag hit eller ska jag dit? 

ska jag till höger eller ska jag till vänster? 

varje dag, in och ut, hela tiden. 

ibland är de många, ibland är de få

ibland finns de inte alls. 

stöta på hinder, är ingen ovanlighet.

inte alltid dåliga, men inte alltid bra. 

tänk igenom noggrant, sök efter svar, 

de finns i botten av ditt hjärta, 

allting och alltihop. 

dessa val, är en vardag. 

lär dig det, för de kommer fler. 

varje dag, in och ut, hela tiden." 

Dagbok - av Liv

Hej dagbokshelvete!

Faaaan. Faan. Fan. Fan. Faaaaaan!

Jag gjorde en så jävla dum grej.. Jag blir så besviken på mig själv.

Dagen började som en riktig skitdag. Ingen väckte mig, så när jag vakna hade jag redan missat 2 timmar av skolan. Mamma hade redan gått till jobbet. Det fanns ingen mat i kylen, bara någon konservburk med äckliga bönor i, så jag stack hemifrån utan frukost. När jag steg på bussen så var alla pengar slut på kortet, så jag fick gå av igen. Vid vägen lite längre bort stod en asful gammal cykel som jag snodde. Tror ändå det var kärringen på 4:an som ägde den, hon ska ju ändå dö snart. Hoppas jag.  

När jag kom till skolan blev jag inte insläppt av Gunilla. Hon hatar mig. Ser det på henne. Hon typ bah alltid ”Nämen hej på dig, hur e det?” när jag är med Jessie och Mimmi. Bah för att störa mig liksom. Med sån snäll röst också, precis som jag e typ utvecklingsstörd. Fan hon som e det. 

Sen var det håltimme för mig, när Mimmi och Jessie var på SvEn. Tråkigt, men skönt att inte klassas som nån idot. Inte på det sättet i alla fall.  Så jag gick till kiosken och snodde choklad. Var ju skithungrig. När jag kom ut därifrån hörde jag en röst bakom mig: ”Tror du inte jag såg vad du gjorde?”

Och gissa vad! Det var Mårten. Fina, fina Mårten. Asså hans ögon är bara helt fucking amazing! Färgen är blå som en riktigt knallblå sommarhimmel, med små guldiga solar runt pupillerna. Hans ögonfransar är så täta och långa. Dom rörde vid min kind en gång, när vi kramades för jag skulle åka hem. Jag har tänkt på det minst 1000 gånger. Iallafall, jag blev så himla glad att träffa honom. Det killade i hela magen. Vi gick till parken och satte oss för att snacka. Hans föräldrar har flyttat hit nu. Sen så sa han att han skulle börja på min skola... Jag blev typ skitglad men sen började jag tänka på Jessie, Mimmi, Anton, Jonte  och resten av gänget. Dom skulle aldrig acceptera honom, ALDRIG! Men jag struntade i det och vi gick till skolan tillsammans. På skolgården stod dom, Anton och dom. Jag fick panik. Plötsligt började jag tänka på Mårtens snea tänder, hans åtsittande byxor och hans urtöntiga jacka, en sån som Jakob i 7:an har. Jag vet inte varför jag gjorde det. Men jag sa: ”Gå.” Jag sa det till Mårten. Gå. ”Gå, stick iväg, jag kan inte vara med dig.” Så han gick. Han frågade förstås varför men jag struntat i det. Hur fan kunde jag? Han kommer aldrig förlåta mig. Sen när jag var framme hos Anton frågade han vem ”nörden” var. Jag svarade att det bara att det var nån jäkel som ville köpa cigg av mig. Men han fick inte, sa jag.

Jag mår så helvetes dåligt!!! Vad ska jag göra? Snälla Mårten, förlåt mig! 

Min mormor sa en gång att man skulle be gud att hjälpa en se med hjärtat inte med ögonen. Jag tror inte jag behövde be. Men jag vet inte om jag klarar att leva upp till de visa orden...