Dagbok - av Liv

Hej dagbokshelvete!

Faaaan. Faan. Fan. Fan. Faaaaaan!

Jag gjorde en så jävla dum grej.. Jag blir så besviken på mig själv.

Dagen började som en riktig skitdag. Ingen väckte mig, så när jag vakna hade jag redan missat 2 timmar av skolan. Mamma hade redan gått till jobbet. Det fanns ingen mat i kylen, bara någon konservburk med äckliga bönor i, så jag stack hemifrån utan frukost. När jag steg på bussen så var alla pengar slut på kortet, så jag fick gå av igen. Vid vägen lite längre bort stod en asful gammal cykel som jag snodde. Tror ändå det var kärringen på 4:an som ägde den, hon ska ju ändå dö snart. Hoppas jag.  

När jag kom till skolan blev jag inte insläppt av Gunilla. Hon hatar mig. Ser det på henne. Hon typ bah alltid ”Nämen hej på dig, hur e det?” när jag är med Jessie och Mimmi. Bah för att störa mig liksom. Med sån snäll röst också, precis som jag e typ utvecklingsstörd. Fan hon som e det. 

Sen var det håltimme för mig, när Mimmi och Jessie var på SvEn. Tråkigt, men skönt att inte klassas som nån idot. Inte på det sättet i alla fall.  Så jag gick till kiosken och snodde choklad. Var ju skithungrig. När jag kom ut därifrån hörde jag en röst bakom mig: ”Tror du inte jag såg vad du gjorde?”

Och gissa vad! Det var Mårten. Fina, fina Mårten. Asså hans ögon är bara helt fucking amazing! Färgen är blå som en riktigt knallblå sommarhimmel, med små guldiga solar runt pupillerna. Hans ögonfransar är så täta och långa. Dom rörde vid min kind en gång, när vi kramades för jag skulle åka hem. Jag har tänkt på det minst 1000 gånger. Iallafall, jag blev så himla glad att träffa honom. Det killade i hela magen. Vi gick till parken och satte oss för att snacka. Hans föräldrar har flyttat hit nu. Sen så sa han att han skulle börja på min skola... Jag blev typ skitglad men sen började jag tänka på Jessie, Mimmi, Anton, Jonte  och resten av gänget. Dom skulle aldrig acceptera honom, ALDRIG! Men jag struntade i det och vi gick till skolan tillsammans. På skolgården stod dom, Anton och dom. Jag fick panik. Plötsligt började jag tänka på Mårtens snea tänder, hans åtsittande byxor och hans urtöntiga jacka, en sån som Jakob i 7:an har. Jag vet inte varför jag gjorde det. Men jag sa: ”Gå.” Jag sa det till Mårten. Gå. ”Gå, stick iväg, jag kan inte vara med dig.” Så han gick. Han frågade förstås varför men jag struntat i det. Hur fan kunde jag? Han kommer aldrig förlåta mig. Sen när jag var framme hos Anton frågade han vem ”nörden” var. Jag svarade att det bara att det var nån jäkel som ville köpa cigg av mig. Men han fick inte, sa jag.

Jag mår så helvetes dåligt!!! Vad ska jag göra? Snälla Mårten, förlåt mig! 

Min mormor sa en gång att man skulle be gud att hjälpa en se med hjärtat inte med ögonen. Jag tror inte jag behövde be. Men jag vet inte om jag klarar att leva upp till de visa orden...